Åhh, vilken härlig helg!!!

Mm, en sån RIKTIGT SKÖN HELG har jag bakom mig! En sån som gör att man känner sig utvilad, full av syre och det är helt okay att det är måndag i morgon.

Vi har varit i svärföräldrarnas hus på Österlen.

(bild från förra sommaren)

Jag har planterat 30 plantor i lådor och krukor på baksidan. P har målat huset och jag har hälpt till. Vi har varit på loppis i Simrishamn och fyndat två champagneglas till huset (fanns inte ens ett innan) och en tavla hem till köket i stan. Handlat världens godaste tomater på Orelund och de första jordgubbarna som var söta som smultron! Mmmm, så gott!
Varit i Kivik och handlat fisk. Setat i trädgården och njutit av fåglarnas sång och en Dray Martini. Tittat på Robinsonfinal (fel tjej vann förresten) och blivit lite tipzy (invigning av champagneglas, bland annat) och sovit ganska länge på förmiddagen.

En sju jäkla skön helg, helt enkelt!!

Innan vi åkte hem, satt vi i trädgården och njöt av åsynen av den nymålade väggen, alla blommor och fikade på en blåbärslpaj med glass från Olof Viktor (troligen den godaste vaniljglassen on earth!!). Vi lekte med tanken att bara sjukskriva oss och stanna kvar i idyllen, men kom fram till att det är ganska skönt att komma tillbaka till stan också, plus att vi ju ska åka ut på fredag igen.

Att sova borta en eller två nätter, tänjer ut tiden på något sätt och jag känner det som jag varit ledig mycket längre än bara två dagar. Mera sova borta på ledig tid, alltså!

Väl hemma i stan, är det +25C och jag bara fattar inte att det är sant! Härligt, men också lite bekymmersamt för jag blir villrådig och vet inte vad att välja ur garderoben. Men det är väl ett mindre problem...

Nu fejar jag i tvättstugan. Tvätten får hänga ute och torka och kommer att lukta alldeles sommrig när jag tar in den.

Till och med tvättstugan blir ett trevligt tidsfördriv efter en helg som denna!

Nu känns det ok att ha en arbetsvecka framför mig, för att på fredag direkt efter jobbet kasta oss ut till vårt lilla paradis igen!

Rätt okul måndag

Jag började med att försova mig. En och en halv timma.
Det brukar vara katastrof men jag tänkte, äh, gå till jobbet bara.
Sagt och gjort och jag hann på håret.
Men sedan är ju dagen förstörd. Jag behöver den där timman och en kvart att bara sitta och glo i stort sett. Annars vaknar jag inte riktigt.
Så, jag känner mig inte som på eftermiddagen framåt halv sex. Alls.

På jobbet i sig är det inte heller så kul och jag kan inte känna någon glädje eller stolthet över att jobba där jag jobbar. Det gillar jag inte. Faktiskt börjar det bli lite obehagligt. Men jag ska kika mig om kring tills när solen börjar dala, kanske.

För när solen börjar gå ner, ska jag ge mig ut på en långpromenad. Jag känner att jag behöver det. Få i gång mig.
Leta reda på P's hörlurar eftersom mina har pajat och lyssna in mig på lite Pixies.
Om 2,5 veckor är det festival - Where The Action Is - och jag ska gå på fredagen. Främst för att se Neil Young, för att det kan tänkas vara sista tillfället att se honom live i Scandinavien.
Och Pixies då. Som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Vänner med liknande musiksmak som mig dyrkar dem, men de har kanske bara inte nått mig i rättan tid?
Nå, de ska få en chans, två av deras plattor är nedtankade.

Sen ska jag hem och duscha och tvätta mitt hår och har lovat att gå och lägga mig tidigt. Vilket jag alltid gör på måndagar efter som det är lögn i helvete att somna på söndagar, vilket sedan är ett löfte jag aldrig håller.

Så kan det vara.

Smygare

Nu har jag varit ute i Slottsparken och smygkäkat en grillad med bröd. Den var djävligt god.
Och eftersom den var så god, kom jag på den briljanta idén att även mosa i mig en Cornetto Classico. Den var om möjligt ännu godare.

Nu, har jag magknip men faktiskt en juste eftersmak av glass i munnen.

Rött

Märkligt, här om dagen kom jag plötsligt ihåg känslan jag hade inför färgen röd när jag var liten.
Den var obehaglig och jag kände nog ångest när jag blev rädd att min mamma skulle ge mig något klädesplagg som var rött.
Jag var lite rädd för rött och de senaste dagarna har jag funderat lite över hur sjutton det kunde komma sig.
Jag är inte speciellt förtjust i rött nu heller och har väl bara någon t-shirt i rött, men jag känner i alla fall inte ångest inför färgen som jag gjorde som liten.

När jag googlat lite på röd finner jag följande:
*Rött är den färg hjärnan registrerar snabbast av alla färger - det tar bara 0,02 sekunder
*En animalisk blodfärg som representerar krig, vrede, eld och fara. En stark färg som verkar upphetsande på människor. I för stora doser väcker den aggressivitet och panik och många människor tycker illa om för starka röda färger. Rött är dock en idealisk färg i aktivitetsrum, i rum där något skall presteras.

Så, tja, det var kanske inte så konstigt att få den där reaktionen….

En bra bok

Dean Koontz

"Maken"

Den grep mig från sidan 2 ungefär och är en spännande berättelse med en del oväntade vändningar.

En av de bättre på länge!

Vet inte om man kan kalla den deckare direkt, mer en spänningsroman. Finns på pocket.

Svårt val?

Klockan ringer, sömnigt stänger jag av den, sträcker lite på mig, känner en välbekant utbuktning under överläppen och tänker lite förvånat
”Men va faan, har jag sovit med snus i natt?”

Det är en sak jag gör otroligt sällan och alltid i samband med aningen för mycket alkohol.

Jag låter tungspetsen glida till för att känna efter.
Det känns konstigt.
Lite för kompakt.
Plastigt.

I sömnen, har jag tappat en av mina öronproppar, trott att det var en påse snus och snålt, vad jag trott, åertbördat den till rätt plats – right under my lip.

Ska jag sluta snusa, eller vänja mig vid makens snarkningar?

Tihi...

I dag tog jag mig äntligen tid (näe, lust) att kika in på Teliabutiken och kolla vad f-n det var för fel med min mobil.
Förrförra helgen, filmade jag en del och plötsligt blev det bara tomt. Allt försvann! Bilder, filmsnuttar och musik. Hur surt som helst.

Köpte telefonen på Telia för en tid sedan och tänkte att det väl är bäst att rassla tillbaka dit. Där är inget kul, man får alltid vänta typ hundra nummer, men i dag var magkänslan rätt när jag styrde stegen dit - bara 2 före mig!

Väl i kassan, förklarar jag mitt problem och ser väl lite uppgiven ut samtidigt som jag föser fram telefonen till försäljaren.
- Har inte minneskortet åkt ut då? undrade han, öppnade luckan och pillade lite.
-Näe, det tror jag inte, för jag har kollat det! svarade jag och kände mig rätt säker på min sak.
"klick"
-Så där, sa han och började fibbla lite med mapphanteraren. Ja, jag trodde just det, sa han, allt ligger ju kvar här.

Om man kan se ut som en glad fågelholk, så gjorde jag det - förvånad och mycket glad över att ha fått tillbaka speciellt som där filmsnuttarna som var från "The Cavern Club", stegade jag hem glatt genombläddrandes mitt album som åter är intakt.

Tror banne mig jag ska lyssna på en bra låt också!

Tänk, ett litet pill och allt blir bra liksom - me like!

Lojal v/s dum i huvudet

Väl hemma i går, kom febern, ömheten i musklerna och halsontet.
Som en spottfläck i soffan. Väääldigt synd om mig!

I morse ringde klockan och jag kliver upp. Med en känsla i muskelmassan av att ha spelat tuff hockey eller nåt, plus att jag har frossa.
Ögonen ser ut som jag haft en himla kul natt – mer i en bar än i en hockeyrink...

Likväl gör jag mig i ordning för att gå till jobbet.
Det känns som jag bara inte KAN stanna hemma och kurera mig!

Kollegan jag sköter min lilla avdelning med är på semester, ingenting skulle bli gjort om jag stannade hemma.

Stilla undrar jag dock – är jag bara djävligt dum i huvudet, eller är jag en förträffligt lojal kollega och arbetstagare?

Hemska måndagsmorgon!

Har bestämt mig för att ta ”bussen och långa promenaden vägen” till jobbet i dag. Har aningens tidsbrist, så jag hoppar upp på cykeln.
Väl utanför grinden förstår jag att det regnar och det ganska rejält!Snabbt beslutar jag om – jag tar tåget.

Väl på stationen, missar jag ett tåg med en minut, nästa kommer om sexton. Omuntert. Lite blött. Och dessutom jäkligt kallt av väta och ren djävla chock.

Tid måste fördrivas – jag går till Pressbyrån och rekar i bokhyllan!

I gången under spåren, står en aningen för hurtig kille och spelar gitarr, munspel och sjunger!
Alltså vad tror killen?
Vem orkar, fem minuter i djävla sju, en m å n d a g s morgon, uppskatta hans musicerande tillräckligt väl för att orka rota fram lite mynt att kasta i hans gitarrfodral?!!

Det djävliga är att han var bra och det stör mig som faan! Men likväl, jag tycker inte om att bli överrumplad av musik eller ljud så där, utan att själv ha fått gjort ett val. Speciellt inte fem i sju en regning måndagsmorgon.